Z-Författare är inte Zorro-liknande män, även om det hade varit kul... tänk er en massa författare som såg ut som Antonio Banderas... Helt ok för mig. Men så är det förstås inte, utan Z-Författare är självklart författare som börjar sitt efternamn med Z.Z är ju inte en jättevanlig bokstav, om man inte räknar med alla dansband som sätter Z lite här och var i sina dansbandsnamn... Man kan nästan tro att min mans släkt varit i dansbandssvängen, eftersom vi slutar vårt namn med Z... Men den släkten har funnits långt längre än dansbandseran, så troligen är det dansbanden som har härmat oss. Oj oj nu kommer jag ifrån ämnet igen, först Banderas, och nu dansband. Z-Författare är ju vad jag ska blogga om. Laila Bast!!
I Lailas Bibliotek finns 12 titlar med Z-Författare, tre amerikaner, en marockan och resten svenskar. En självbiografi och resten romaner, alltså ingen deckare.. fantastiskt!!
Jag börjar med självbiografin, som jag inte har läst mer än hälften.. sorry Cizia Zyke !! Vilket är namnet på författaren som skrivit en självbiografi om sitt guldletande i Costa Rica. Boken heter just Guld... För honom var det säkert ett äventyr, men för mig att läsa om det, var det absolut inte ett äventyr.. Jag gillar guld, men inte i bokform, jag vill ha det runt halsen, armen eller fingret, eller något..
Däremot kan jag varmt rekommendera romanen Lågan som brinner av Nancy Zaroulis. En riktig tegelsten som tyvärr är jobbig att hålla upp när man ligger i badet..Den handlar om Sabra, en flicka i Amerika i mitten på artonhundratalet. Sabra råkar ut för en mängd problem och bekymmer och vi får läsa om allt från slaveri, kapitalism, invandring till kvinnofrågor. Berättelsen är intressant och Sabra minns man länge efteråt, men jag tror att boken hade mått bra av att bantas ner lite..
Den som ståtar med flest titlar bland Z-Författare är den svenske författaren Tore Zetterholm. Han hade Bra Böcker som sitt förlag, och under 70-talet var jag medlem där och fick (liksom många med mig) bokpaket varje månad. Och ofta kom hans böcker med i paketen. Zetterholm skrev både reportageböcker, filmmanus och romaner. Han skrev ofta om speciella personen, verkliga personer, som till exempel Predikar-Lena. Hon hette egentligen Helena Ekblom, men kallades Predikar-Lena eller Vita Jungfrun för att hon vandrade runt och predikade, alltid vitklädd. Hon fick sin första uppenbarelse redan i 9-års ålder och vid 16 år började hon vandra runt och predika. Tore Zetterholm har skrivit om henne i romanform. Boken är mycket intressant, och han skriver bra. Förutom den romanen finns det ytterligare fyra titlar, De främmande djävlarna, Oannes, Turisterna och Den röda buddah. Alla är läsvärda men ingen är en riktig kioskvältare...
Den tredje boken heter Sånt man bara säger, och handlar också om familjerelation, fast inte just den inre familjen, utan snarare släkten. Den handlar om Susanne, 53 år, som drar sig undan till ett ensamt liv i en stuga ute på landet. När sen hennes missanpassade syster dyker upp med sin 15-årige son, och lämnar honom hos Susanne, när hon tvingas reda upp sitt liv. Relationen mellan Susanne 53 år och systersonen 15 år är intressant, och fascinerande att läsa. Dessutom är relationen mellan systrarna inte helt enkel. Kort sagt, familjerelationer!!! Läsvärda!!
Jag befinner mig i Italien, ensam. Min man åkte hem för 2 dagar sen, så nu får jag laga min mat själv, vilket innebär att idag har jag gjort en omelett (vilket är standard för mig i ensamhet) och nu till kvällen blir det lite kallskuret, ost, salami osv...
Må gott, det gör jag... jag tror jag tar lite fikonmarmelad till osten..
(1494)
